En dag var Lea och jag och kollade på sånt som är spännande: skepp, sjömonster, ubåtar och pirater.



Senare gick jag och Josefin och drack öl. Jossan gick och helt plötsligt satt jag i ett sällskap med arga människor från Borås, eller Örebro eller någon annan sån stad man aldrig varit i.
Arga människor från Borås alltså. Såna lirare.
Men plötsligt kom Johanna och Ina och räddade mig (tack) och vi hamnade på Strand där de spelade M83 och visade Borgarklassens diskreta charm på projektor. Bra kväll.


Det har förresten flyttat in en kille i kollektivet jag bor i. Han heter David och jag heter David, det är rätt kul. För inte nog med det, han fotar lite också. Och går på fotoskola. Jag går på fotoskola. Han har praktik i Stockholm hos en reklamfotograf. Jag har praktik i Stockholm hos en reklamfotograf. Han har flyttat till Rinkeby. Jag har flyttat till Rinkeby. Vi har flyttat till samma hus. Han ska ta över mitt rum när jag flyttar ut.
Ja alltså jag vet inte, vad är oddsen? Som på film. Är vi samma människa? Han steker champinjoner jämt i köket och det gör ju jag med.

Blueboy - Popkiss

Firade nyår i Norrköping och det såg ut så här:










Anton hade i vanlig ordning sitt allra bästa svärmorsdrömsleende.



I våras gjorde jag ett jobb och nu är det ute! Det är fotona på några av Stjärnäggs förpackningar. Food & Friends heter reklambyrån som jag gjorde det för och de grejade sjävla designen på allt.

Gör som alla andra och summerar året som varit:

Började 2011 med att bo i Gamleby med Bea i vår trea. Såg på och hjälpte till när Bea pysslade mest under januari och februari.






I mars fotade jag en del med Jonathan. Åkte till München för att hälsa på Veronika och bestiga Alperna.




I april fotade jag och Jontis ett skivomslag. Var i Stockholm och Gusum och Norrköping lite med. Gjorde mitt typ första riktiga ordentliga fotojobb också!




Maj. På månadens första dag fyllde jag tjugoett. var i Stockholm en till gång. Och Gusum. Och på några konserter i Norrköping. I Gamleby fortsatte jag gå i skolan, äventyra med Beata och ta lite bilder. Och en gång var det en klistrig fest på internatet.





Juni! Det var avslutningfester för de andra klasserna, det var vår vernissage i Stockholm och det var en fin månad i Gamleby. Såg årets bästa film, Melancholia, på bio också. Var i Uppsala en sväng med.
Och så sa jag och Beata upp vår lägenhet inför sommarlovet och praktiken och det var lite trist.



I Juli åkte jag till Stockholm och hängde med Jossan i vanlig ordning. Och fixade praktikplats!
Annars hade jag sommarlov, vilket betydde att jag typ inte gjorde något som helst alls, förutom att jag tog en tur med Jenny till Eskilstuna för det årliga kattbjörnsbesöket. Och så åkte jag ju till Malmö för första gången för att hälsa på Jonathan. Bra stad.



Augusti var sommarlov. Och ytterliggare en himla tur till Stockholm för att fixa boende där till hösten.
Och så den tjugonde flyttade jag dit. Till Rinkeby i ett kollektiv och där bor jag nu. Min praktik började strax därefter.
Popaganda var jag på med och fick se årets bästa konsert i form av Arcade Fire.


Under september gick jag på konserter och marknader och fick mitt rum nedkissat av en femåring i kollektivet.
Och så blev jag i sällskap av Jontis och Jonas misshandlad och rånad och gud vet vad. Men vi överlevde!




Under Oktober och November var det mer konserterer och mycket praktiserande, jag blev dunderförkyld ett tag och Marie kom och hälsade på.

Å December. Ja det var ju nu.

Bra år det där. Hann gå på många spelningar, träffade många bra människor men tog lite för lite bilder.

Nu har det varit jättetyst här på länge! Skyller på att jag jobbat massor, varit sjuk och inte tagit några bilder. Det är ju ändå svart som natten utomhus hela tiden ändå.


Jag och Ninja och Dan var och såg Det Vackra Livet (The Mary Onettes på svenska) på Debaser Medis här om helgen. Andra gången jag ser dem där i år och de var lika jättebra nu som förra gången.
Ett förband spelade innan. Francis and the Ghostbusters hette de, trodde Dan. Stor besvikelse när det visade sig att de bara hette Francis.





Så såg det ut.


Åkte tillbaka till min hemby Gusum för några dagar sen, för att fira jul och hälsa på min katt Sigge.



Siggen är dock inte enda röda katten i huset längre. Den här liraren, Hubert, började dyka upp för några månader sen. Han smög in genom Sigges kattlucka för att äta hans mat. Och så började han göra det allt oftare. Och ännu oftare. Tills han en dag kom med flyttlass och sin resväska och flyttade in permanent. Och sen dess har han bott här, Hubbe.
Så kan det gå.

Vi (mina föräldrar) har gått och satt upp lappar. "Är denna katt din?" står det på laminerade A4-ark lite här och var. Men ingen har hört av sig.

I ett hus på vår gata har det suttit en röd katt, misstänkt lik Hubbe, i ett fönster tidigare. Men nu har den inte setts till på länge. Min mor tänkte att det kanske var därifrån Hubbe kom, så hon gick med honom i famnen och knackade på. Damen som bodde där svarade som hastigast med ett nej när min mamma frågade om det var hennes katt och slängde igen dörren på näsan på henne. Jaha.

Nåja. Är det nån som känner nån som känner nån som tappat bort en röd knäkatt som är rund som en boll med en vit fläck vid nosen i södra Östergötland, möjligtvis Norra Småland, så ja. Hojta till. Eller gör inte det, han får gärna bo här.





Imorse gjorde jag en tur till Gamleby, för snart är praktiken över och vi ska tillbaka dit och ta examen.


Jag kollade på var jag, Tone och Bea ska bo. Och det är här! På en herrgård!
Eller ja, jo.
I stallet.


Men det såg ut som ett helt okej stall ändå.
Om man bortser lite från att det var världens minsta kyl, med en ännu mindre frys, och att det bara fanns två spisplattor och en miniugn. För tre personer.
Och att det inte finns något internet och att duschen ligger några hus bort.
Men man kan väl inte få allt.

Efter praktiken i måndags kilade jag iväg för att träffa Josefin och gå och se The Antlers på Debaser Slussen.





Det var helt helt helt fantastiskt och Peter Silbermans röst är världens finaste. Lite tråkigt att de varken spelade Two eller Bear men när de avslutade med den bästa låten, Epilogue, så är det helt okej ändå.
Det lät så här.




Nästa dag var det dags för en till konsert! Klara och Johanna denna gången och de spelade på Södra Teatern.


Fionn Regan var förband och hur bra som helst.




Och Klara och Johanna lät så här.

En god (och hemlig) vän berättade förresten en helt fantastisk grej för ett tag sen:
Han är fotograf och ringde mig efter att han hade gjort ett jobb. Han hade varit på ett bårhus/obduktion och fotat för en stor tidning.
Han kommer dit, till obduktionen, i tron om att han inte skulle få se så mycket otäckheter och sånt, men när hans guide plötsligt tar fram en död gubbe och snittar upp honom från skrev till haka så märker han att så inte var fallet. Men min vän är dock tapper och fortsätter titta på, fotografera och göra sitt jobb. Efter att ha fått se folk bli uppskurna, tarmar vägda och fått känna doften av död gubbe så ska han till slut ta sig en titt på frysarna där döda foster förvaras i forskningssyfte. Alltså små barn som aldrig fick se dagens ljus utan kanske blev aborterade och så där. Och just när han tar en bild på fosterfrysen så hojtar någon till: "vänta, jag ska bara ta ur glassen!"
Och så lyfter någon ur en jättepåse med piggelin.
Ur frysen med döda foster i.
Piggelin.

Förra helgen åkte jag till fotomässan med Jonathan och Helena. Fotomässan var rätt tråkig men jag fick iallafall en putsduk. Alltid något.


Jonathan har tydligen gått och blivit en jävel på att springa. Han har köpt såna där löpartightsbyxgrejer. Han var så snabb han sprang ifrån autofokusen!


Senare samma dag var jag Tones stylist och tillsammans med Bea hennes hemmfru/kock. Och sen åkte vi på inflyttningskalas.



På dagarna sitter jag på kontoret på praktiken och gör för det mesta inte så mycket alls. Men det har sin charm det med!




Såg Jonathan Johansson med Lea på Södra Teatern i torsdags. Det var helt fantastiskt precis som de andra gångerna jag sett honom. Rös genom hela Centrum men lyckades somna en liten stund när han spelade Blommorna.
Men så kan det gå när det bara finns sittplatser.





I lördags vaknade jag av att solen sken in genom persiennerna.


Och när solen lyckas nå kollektivets lilla smutsiga kök så vet man att det är en bra dag.


Så jag tvingade bort Lea från sina juridikböcker och åkte till söder.

Förra måndagen såg jag och Lea Immanu El på Lilla Hotellbaren.


Och förra helgen var jag, Axel, Muddi och Olle på Boulehallen.

Världens bästa Marie kom och hälsade på Stockholm i helgen.

Vi åkte till Jenny och Patrik för att hänga med dem och Sniffy och Fanny.


Jenny var utklädd till Ronald McDonald för vi skulle vidare till någon maskeradgrej. Sniffy var utklädd till katt.



Den där maskeradgrejen var på Stureplan, så dit skulle vi och dit åkte vi också. Väl där fick vi dock syn på Blondinbella, tänkte ett extra varv och kom på att Stureplan nog inte riktigt var vår grej. Vi gick till Debaser istället.


Dagen därpå for jag och Marie till Beata och Tone som hade en grillkväll.


Marie!







Plötsligt bytte alla hårfärg.


Marie fick en blå val på håret också. Och sen gick vi hem. Kudden Marie sov på bytte på något mystiskt sätt färg från vit till lila under natten.


I söndags åkte jag och Marie iväg för att fika med Lea, Jenny, Patrik och Herzal.


Slutade mest med att alla satt runt ett bord och lekte med sina telefoner. Förutom Marie som var den enda i sällskapet utan smartphone. Hon såg mest rätt så nöjd ut istället.

Jag hittar på så himla mycket trams att göra om dagarna att jag aldrig hinner lägga upp några bilder här. Nå väl. För ett tag sen hälsade jag på Veronika på Körsbärsvägen.






Vi åt soppa.


Och skypade med Australien.





En annan gång hälsade jag på ingen mindre än Beata i hennes nya lägenhet på Söder.


Som hon delar med denna norska jente.




Och!

En till kampanj som vi gjort hos Petrus har gått i print! Det är den här och några andra bilder för SEB och kampanjen verkar gå på stortavlor i hela Sverige nu. Skoj.

Det har varit ganska tyst här ett tag för jag har spenderat en dryg vecka i min säng med en hiskelig mördarförkylning. Lyckades avverka lite drygt två stycken sexpack toarullar som jag snöt min näsa i.
Jag var så sjuk att jag inte ens orkade sitta vid datorn (alltså jättesjuk) och när jag väl fick ork till det spillde jag under ett starkt ögonblick ett glas vatten över tangentbordet. Men nu är jag frisk och har ett nytt tangentbord! Hur som helst:



För ganska länge sedan fick jag en kalender på posten med världens bästa djur, som denna Ulrika hade gjort. Himla fin.





En annan gång skulle Beata ta en bild och jag hjälpte till lite. Vi skulle fota i skogarna öster om Kista och när vi var klara tänkte vi att vi skulle gå till närmsta tunnelbanestation. Hallonbergen antog vi att det var. Vi knallade tappert fram genom skog, mark och förbi en byggarbetsplats och till slut kom vi fram till någon sorts bebyggelse. Helt vilse utan någon aning om var vi egentligen hamnat.
Efter en stund upptäckte vi att vi stod på Rinkebystråket. Gatan jag bor på. Bra lokalsinne.


En till annan gång var jag på Strand med Veronika och Josefin och Lovisa och Jonatan.



Vi gjorde våra egna pussel.


Men egentligen var vi där för att se världens bästa Parker Lewis spela.






Och och och! Sist men inte minst! De första bilderna jag var med och hjälpte till med hos Petrus gick i print häromveckan och ser ut lite så här. De hamnade i DN och Metro och gud vet var. De andra två är en bild på ett par i en park och en bild på ett par i ett vardagsrum. Alla tre finns på Petrus hemsida.
Nu om ni ser den här bilden kan ni ju tänka att det faktiskt var jag som fick den stora äran att tejpa upp diffusionsfiltret på fönstret där till höger i bild (som knappt syns när bilden är beskuren så där, men men).
Och skuggan på marken vid parkbänken i den första bilden vi tog, ja, den har minsann jag fått ansvara för den med!

Hej hallå.
Härommånaden tog jag den här lilla bilden på Axel och Alma, Anton och Alfreds småsyskon. Sen gick ju min dator sönder och jag flyttade och tjohej, så jag glömde bort bilden. Här är den iallafall!

Och! Tack för alla kommentarer och krya-på-dig-önskningar och sånt. Jag har nästan inte ont någonstans längre och det enda som syns på mig nu är en liten blåtira som är på väg bort, så här en dryg vecka efteråt. Och kameran blev inte stulen för den hade jag hemma. Men ja, tack!

Det har varit ganska händelserikt här på sistone, på gott och ont. Man hinner aldrig riktigt ha tråkigt, men å andra sidan får man sällan tid till allt man vill hitta på. Och ibland händer det lite väl mycket. Hur som helst. Häromhelgen for vi i mitt kollektiv iväg och kollade på grisar, blev erbjudna att köpa en blå trästol för 30 000kr och smakade spännande röror på en marknad utanför Tensta. Och såg hönor bo i en husvagn.




Spelade också wordfeud i verkligheten (alltså alfapet) på Boulehallen med Josefin.


Fick golvet nerkissat av en alldeles överexalterad Kim som en tidig morgon ville visa spännande spel på sin iPad för mig.


Var på marknad vid Fridhemsplan och svansade runt vid Vitabergsparken med kollektivet.



Fick besök av allas vår favoritbea och gjorde sushi.

Men sist men inte minst har jag blivit rånad och misshandlad! I sällskap med Jonas och Jonathan som blev det de med.
Vi var på väg hem till dem i helgen från tunnelbanan när fyra kids smyger upp bakom oss och vill låna en telefon. Vi tjafsade emot lite, speciellt Jonas som var dagens hjälte och försökte ta tillbaka min telefon när de norpade den (tack Jonas!), men det gick inte superbra och plötsligt var de runt femton personer som omringade oss.

Rätt som det var låg jag på marken och fick sparkar och slag i huvud och rygg visste inte riktigt vad som skedde. Inte slutade de trots att de tagit alla mina grejer heller. Ungefär samma behandling fick Jonathan och Jontis också. De gick värst på Jonas som försökte fly, men snavade och blev påhoppad igen.

När de stuckit med våra grejer knackade vi på hos folk för att ringa 112, men ingen öppnade så vi gav upp och gick hem.
Väl hemma kom Pelle, räddaren i nöden, och med hans telefon fick vi tag i Polisen som kom och hjälpte oss.

Även om huvudvärken och rygg- och bröstsmärtorna ännu inte gett med sig på långa vägar så kom vi himla lindrigt undan. Inga benbrott, krossade käkar, tappade tänder eller hjärnskakningar alls. Mirakulöst nog. Himla läskig kväll det där.

När jag flyttade till Stockholm nu häromveckan så var det för att jag har min praktik här. Jag praktiserar kl 09-18 varje dag hos Petrus som är en reklamfotograf med ett fint kontor på Östermalm.


Jag får man sortera mycket på praktiken. Börjar bli bra på det nu, att sortera. En mästare. Jag sorterar allt möjligt: skräp, skruvar, superclamps, tio år gamla bilder på Göran Persson, och det där melodifestivalenbandet Friends, AA-batterier, stativ, stockfoton, råfiler, hårddiskar, räkningar, andra viktiga papper, verktyg, pärmar och sist men inte minst - gummisnoddar.


Bär mycket gör jag också. Speciellt när vi ska plåta. Väskor, kameror, kamerastativ, blixstativ, datorstativ, skärmar, C-stands, filter, blixtar, sandsäckar, pundare, motorer, bord och gud vet vad. Får träningsvärk hela tiden, men det kanske säger mer om hur stark jag är än om hur tungt det jag bär är.
Men med det sagt så är träningsvärken berättigad ibland, för ibland bär vi mycket tunga saker. En gång hade vi en bit över ett ton utrustning. Vi hade mercedesvans fullastade från golv till tak. Det är mycket utrustning det!


Jag kokar kaffe ibland med. Eller ringer till en massa apotek och frågar hur deras engångshandskar ser ut.
Då och då händer det att vi åker bil och locationrekar.
Och ibland, men bara ibland, får jag ta en bild med Petrus Hasselblad H3D-39. På väggar och sånt för det mesta, men ändå!


Ibland händer det dock inget alls och man är ändå på kontoret. Då kan man rulla tummarna. Eller låna Petrus stormtrooperhjälm.


Eller spela Wordfeud och dricka cappuccino.

Jag var ju på Popaganda häromveckan.
Fick sluta lite tidigare på praktiken så jag hann med nöd och näppe komma precis när Saint Etienne började spela Only Love Can Break Your Heart. Bra timing ändå. Arcade Fire, The Go! Team och Austra var iallafall bäst på festivalen.

Lea var där.


Arcade Fire och massa andra bra band också.


Och en himla massa folk.



Bea var där med! Träffade henne för första gången sedan vi flyttade isär i juni. Konstigt att ses så sällan när vi var med varandra hela dagarna i nästan ett år innan. Pelle stod och lurade vid utgången också.


Klara och Johanna var där och blev förföljda av ett muntert och något överförfriskat fan.


Vid slutet av första dagen, strax efter Arcade Fire, gick vi till Debaser Medis och såg Austra. Himla bra.




Mattias var också där.



Josselijossan.


Förra fredagen passa jag på att åka till Gröna Lund och se Håkan Hellström också. Hamnade helt långt bak och tappade bort mina vänner. Är man ett huvud längre än kidsen behöver man inte stå så långt fram ändå, man ser vad Håkan har för skor iallafall.


Den kvällen slutade dock lite väl äventyrligt och helt plötsligt mötte jag gryningen hemma vid Rinkeby torg och kom hem vid sju på morgonen. Men det var bra ändå.

Nu ska jag gå och lägga mig för imorgon ska vi upp tidigt och plåta för Canal Digital på praktiken. Tjipp!

För kanske en månad sen träffade jag Dadonga och Krille i Norrköping. Hängde med Siggen också.

Och några dagar efter det flyttade jag.

Till Rinkeby! Som sagt. Stället där det inte finns en enda rättstavad skylt.
Det första jag såg när jag kom dit var sex polisbilar och en hel drös poliser som gjorde någon sorts razzia. Stället lever liksom upp till sitt rykte ibland.
Fast för det mesta gör det inte det.
Skulle man blunda för familjerna som lever i trasiga bilar på parkeringen vid torget, med små barnskor fint uppradade under bildörrarna och de krossade rutorna igentejpade, så är det rätt charmigt. Lite som att vara på utlandssemester. Och grönsakerna på torget är billiga. Det finns inte en enda med SL-biljett heller; alla plankar. Det händer tillochmed att vakten vid spärrarna ropar "Tack!" när jag stämplar kortet.

I ett kollektiv bor jag i hur som helst. I kollektivet finns en Mariam, en Anna, en Sanna, en Jenny, en Frida, en Tomas, en Khloee och ibland en Kim och ännu mer ibland även en till grabb som helt glömt namnet på och som bara varit här två dagar. Snart kommer det en till tjej också.
Kollektivet är ett litet och relativt nybyggt radhus i södra Rinkeby som en barnfamilj tidigare ägde och som Mariam har köpt.

Och så här ser det ut från ett fönster på ovanvåningen. På nåt sätt har jag lyckats hamna på den enda gatan här i Rinkeby där det inte är betonghus och man kan knappt tro att det faktiskt är just i Rinkeby man är. Det räcker med att vrida huvudet till vänster så spricker den illusionen dock.




Barnfamilj var det som sagt. Mitt rum hade någon liten tjej fått härja fritt i, med målarfärg och tapetrivarklor. De första dagarna spenderade jag med att spackla, slipa och måla.


Känns som om jag fick mer färg på mig än på väggen dock.




Lea kom och hjälpte till och fick allt att gå fortare. Tack.


En dag träffade jag Muddi och Olle. Muddi hade åkt till Stockholm och köpt knäckebröd för 600kr. Sånt man gör om man är en Muddi.


En annan gång träffade jag Jeremy (som har ett enmannaband). Jeremy hade åkt till Stockholm för att hämta banankartonger fyllda med hans grejer. Sånt gör man om man är en Jeremy.



En tredje gång träffade jag Veronika, som flyttat tillbaka till Stockholm för att göra sin masters här, och Sotiris och Oğhuzan, som jag bodde med förra gången jag bodde i Stockholm, på Mosebacke. Och även Alke och Merve, Sotiris och Oğuzhans flickvänner.



En fjärde gång träffade jag Lea igen, och Josefin, för att hämta ut Popagandaarmband på Södra teatern och se Robert Svensson. Att se Robert Svensson lyckades vi inte riktigt med för han började spela alldeles för sent.

Men nu ska jag gå och lägga mig och vara glad att jag för första gången sen jag flyttade in, för tjugo dagar sedan, kan sova i ett rum utan flyttlådor på golvet, färgburkar överallt och alla mina saker i ett totalt kaos. Inte lätt att hinna med att städa ibland.
Jäktigt liv man lever alltså.